Det ligger ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, aristokratiskt, flärdfullt om ni vill,
men det är sol däri, och hur ni klagar,
var stodo ni Gustafssöner, om jag ej varit till?
All odling och kultur står på ofri grund till slutet
blott barbariet var en gång fosterländskt
min kamp var hård, järnhårt språk blev ömsesidigt brutet
men till sist blev Rehns nya kyrka rest, och bättre liv blev njutet
Jaen-Eric och en orgel "la bell fågel" men ändå äkta svenskt
Jag, generalmajor, har ett uttryck i de milda dragen,
som när det åskat i en fredlig dal,
och krigaren är där, men jämväl behagen,
en segerkrans, men som bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.
Ja, sådan är jag när jag går ur striden,
men sådan även, när jag ger min själ
bland socknens folk, bland konsterna och friden,
ty stora andra ger sin form åt tiden,
och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.
Jag minns gärna mina solskensstunder,
jag minns kvinnorna, hur de var mig kär,
med sina vackra kläden och det som var under
och allt det nya liv, som spira där!
Det var som våren, när dess värme droppar
ur blånadsky och löser vinterns tvång;
då leker djur, då sväller lundens knoppar,
och kinden färgas, tvenne mänskokroppar,
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.
Jag minns en stilla kväll på Fogelvik,
där daggen darrar uti blomsterskåln
och aftonrodnan speglas magnifik
och kära syster Brita vid min sida och under lätta moln:
På ängen samlar sig till dans de unga,
de gamla till rådplägningar vid skogens bryn,
sitt matta guld i vinden jordens skördar gunga,
var blomma doftar, alla fåglar sjunga,
och frid och salighet ser ner ur aftonskyn.
Jag ser hur vikens vatten gjuts i östervågor
och en gammal riddarborg som ut i gloet är
hur fåglarna prålar under kvällssols lågor
och längre bort man anar grynn och skär.
En lustjakt stävar sakta ut från land
jag ser den försvinna bakom Kalven i Vammarsviken
med stora värden utanför den knyta band
sirligt brev på diktamen eller med egen hand
ingen hälsning ifrån Tjust och någon blir säkert ont besviken.
De gamla karolinerna har nu under kyrkogolvet somnat
Gyllenstiernor och kung Arvid ifrån splitets dar,
som allt försökt och ingenting fullkomnat,
då ingen upplyst greve och ingen beständig ära var.
Vad socknen evigt vill, en slottsherre som känner
sin egen kraft, står åter fram i återhållsam prakt,
och här blir ordning ibland Tryserums männer,
och välstånd och endräkt är nu åter såta vänner,
och allt är ljust och nybyggt i ljuset av min makt.
Men vad är lyrisk klang på silvervågor
och evig blomdoft uti blånad luft?
Den ädelborne mannen har ock andra frågor,
för skönhet vill jag, men även väl förnuft.
Mitt snille väjer för de stora hårda slagen,
de blixtrande, men ej för sanning, rätt och vett,
i tungsinne, gikt och svårmod viker och slutar dagen
svåra smärtor i fot, och håll och styng i magen
vaknar upp på andra sidan som jag tillförne aldrig sett.
Vi höga skuggor, ädla fäder,
ni lägger kransar på vårt stoft i dag.
En efter en av er alla träder
snart upp till oss, i vårt stjärnbeströdda lag.
Där jag nu sitter och ser ner på Fogelvik i norden,
förtjust av allt skönt som byggs och rustas där,
och med glädje och med stolthet sätta orden
till stjärnmusiken om den arvejorden,
som nog förgätit mig, men dock är mig så kär.
Fritt efter Tegnér av Gustav och Anders Bockgård